daino hjärta fnord

Tänk att det är 10 år sedan jag träffade min drömprins. Eller, träffade kanske är fel ord. Vi hade känt varandra i 1,5 år innan (och jag tyckte att det var så himla skönt att ha en killkompis, som man visste var man hade och som man verkligen bara var kompis med...) vi kom på att vi var kära i varandra. Konstigt egentligen. Undrar vad det är som gör att man plötsligt får upp ögonen för något som man alls inte sett tidigare. Vi var på fest i Martins stuga på Hälsö när det där, som jag inte förstod då och fortfarande inte kan förklara hände. På tåget hem undrade trisse varför jag var så frånvarande och försökte få ut mig ett svar på om jag var kär i fnorden. Jo.. ja... kanske... hur förklarar man sådana känslor när man är 18 år gammal? Alla känslor är så stora som samtidigt så obegripliga. När han, 20 dagar senare, den 22 december år 2000 tog tåget ner för att hälsa på mig fanns det inga frågetecken längre.

Vi gick och fikade på Mondo i Lund. Sedan hälsade vi på Mattias farmor. Hur många hälsar på farmor på första dejten? Ja, jag antar att vi var ganska säkra på varandra redan då. Bussturen ut till Genarp var lång, men otroligt mysig. Bara att sitta bredvid varandra på en buss var underbart.

Unga och nykära

Ett och ett halv år klarade vi av distansförhållande innan jag tog studenten och kunde flytta upp till Göteborg.

2009 gifte vi oss och flyttade till vårt hus i Floda. Tänk vad tiden går. Det är svårt att föreställa sig. Samtidigt som det känns som igår, den där dagen när jag stod, med fjärligar i magen och väntade på Lunds station, så har jag svårt att minnas tiden innan vi träffades. Vi har ju alltid varit tillsammans. Och ska alltid vara.

Inte lika unga, men lika kära

Nu sitter jag här, men champagnen på kylning, med middagen färdig och ljusen tända. Med lika mycket fjärilar i magen som för 10 år sen. Väntar på att min make ska komma hem.